Jag tänker ta död på en väletablerad myt: att ”godkänt” betyder att ett ventilationssystem också är tätt.
Mer realistiskt: ”godkänt” – men oftast inte alls tätt.
Varför? OVK är en funktionskontroll, inte en täthetsprovning. Besiktningen kollar att luftflödena stämmer mot designvärdena – inte hur mycket luft som läcker på vägen dit. Så länge fläkten kan varvas upp för att kompensera läckaget, blir systemet godkänt. Läckaget syns aldrig i protokollet.
Tänk om vi accepterade samma sak för vatten: att 80 % av fastigheters vattenledningar läcker, så länge kranen ändå ger tillräckligt tryck när man öppnar den. Orimligt? Det är exakt så vi hanterar ventilationskanaler idag – och siffran är verklig: uppemot 80 % av alla ventilationssystem läcker mer än de tätaste klasserna (C och D enligt EN 15727).
- Notan för det är inte teoretisk:
Elförbrukningen i fläktar ökar i kubik med varvtalet (affinitetslagen) – 35 % läckage kan höja elförbrukningen med upp till 250 %. - Otäta kanaler höjer SFP-talet och sänker verkningsgraden – aggregat som toppar i databladsprestanda vad gäller värmeväxling presterar som ett medelmåttigt när kanalerna läcker som såll, och värme – och kylkostnaden stiger i takt med det.
- Går en fläkt nära 100 % av sitt varvtal utan att flödena vid donen förbättras, är gränsen redan passerad – då ökar varvtalet bara läckaget, inte luftleveransen.
Otäta ventilationssystem stjäl alltså inte bara inneklimat. De stjäl pengar, år efter år, ur en budget ingen ens vet att de betalar till.
Vi är fantastiska på att godkänna system som inte håller vad de lovar. Frågan är om vi ska fortsätta nöja oss med ”godkänt” – när vi egentligen menar ”otätt”?
Borde inte otäta kanalsystem ha högre prioritet än idag?
Aeroseal är lösningen på otäta kanalsystem, med en förvinnande liten materialåtgång tätas upp till ca 98% av läckagen bort – det här är inte bara smart – det är revolutionerande!
